Seder och bruk i Spanien, eller spanska vanor och etikett

Hur spanjorer beter sig i sällskap, och hur man själv beter sig själv i spanskt sällskap

Leva i Spanien är en sak, umgås med spanjorer är en helt annan. Enligt den nya uppfattningen om Europa är vi alla likadana, inte en chans. Möjligtvis finns det mer likheter mellan en kines och en svensk än mellan spanjorer och svenskar. Otroligt men sant.

Spanjorerna är bra på att anpassa sig till lokala seder. Flera ordspråk refererar till beteendet när man besöker främmande kulturer. Men för skandinaver och nordeuropéer överhuvudtaget kan det vara svårt att lära sig lokala självklarheter utan en inledning.

Spanjorerna är vänliga, gladhågade, ilskna, generösa, högljudda, pratsamma, väluppfostrade, aggressiva, känslosamma, ödmjuka, skrytiga, charmerande, hövliga, ohövliga, hjälpsamma och enormt intensiva varelser.

Charmerande personer men ibland oförståeliga för dem som aldrig tidigare har haft kontakt med folket och kulturen. Tänka utan att tycka är inte stilen. Prata för skojs skull, även om man inte har något speciellt att säga är vanligt. Allting duger för att undvika det som anses vara pinsamt: tystnader.

Spanjorerna imponeras och förvånar sig ofta speciellt över ett beteende som skandinaverna omedvetet använder i sällskap: Samtalen avtar och sakta men säkert blir alla tysta, intrycket är nästan att hela sällskapet mediterar över den tidigare konversationen. Efter några sekunder eller någon minut, några minuter i värsta fall, börjar de närvarande reagera igen och detta uttrycks med mumlande: mmmm…, jaa aa…., suckar…, ja ha ja…, ja ja…, och liknande. Spanjorerna häpnar över hur alla börjar att hålla med den som startade mumlandet med liknande ljud.

Den spanska varianten på situationen är något liknande: Entonces que? (Ändå då?) Pues nada! (Ingenting!) Aqui estamos! (Här är vi!) Sedan startar samtalet igen. Men det tar absolut inte ens en minut innan tystnaden är försvunnen.

Den första kontakten med spanska bekanta imponerar nästan alltid positivt om situationen är en middag eller en inbjudning. De som endast får intrycket av spanjorer i andra vardagssituationer kan lätt tycka att befolkningen är otålig lite ohövlig. I Spanien ”poserar” alla, attityden är en sorts spel och känslorna överdrivs ALLTID. Spanjorer protesterar villt när något inte passar. Vad som ”passar” måste man lära sig, liksom grammatik. Men inget menas så allvarligt som det låter. Det är endast ett sätt att ge utlopp för vad man tänker vid tillfället och ett försök att ändra situationen. När man blir lite bekant med sättet är det otroligt underhållande.

Ett exempel som lätt påträffas i det dagliga liver är köer. Om det tar lång tid börjas det protesteras. En efter en börjar andra att hålla med och till slut protesterar absolut alla på en gång, eller åtminstone håller de flesta med den som låter sig höras. Den enda meningen med det hela är att låta världen höra att de som köar inte är nöjda med servicen. Sucka och se uttråkad ut duger inte, det måste höras och målet är att andra håller med.

Gäster

Ett annat fall som kan resultera i kulturkonflikt är inbjudanden. En spanjor som är bjuden på middag, lunch, kaffe eller annat tar inte av sig skorna. Det spelar ingen roll om det så snöblaskar och leran sitter i tjocka lager under skosulorna, man besöker inte vänner och bekanta i strumplästen. Detsamma gäller naturligtvis alltid besök i spanska hem, strumpläster är förbjudna, trava in med skor och stövlar! (I extrema fall kan man be om en trasa att torka av geggan med). Tiderna är också delikata. Komma för tidigt är sällsynt, komma punktligt likaså. När gästerna äntligen har kommit, (lite senare än väntat), är det ingen idé att försöka sätta den vid bordet på en gång. Aperitifen och konversationen drar alltid ut på tiden

Bordsetikett

I världens alla kulturer märker man de största skillnaderna vid matbordet. Spanien är inget undantag. Spanska matvanor skiljer sig mycket från de skandinaviska. Första skillnaden är brödet. Brödbullen äts i småbitar som bryts av med fingrarna, ingen skär brödet med kniv och breder smör på skivorna. Det är absolut inte illa sett att doppa brutna brödbitar i såser och liknande, tvärtom. På restauranger serveras ibland smör men i hemmen äts brödet till maten utan smör och pålägg. Bara dagsfärskt franskbröd gäller. Formbröd serveras aldrig vid måltider om inte receptet inkluderar brödet, då oftast rostat.

Om en stor sallad serveras eller om bordet fylls med ”tapas” så är det fingrarna eller gaffeln som styr beteendet. Servera dessa rätter på tallrikar är inte vanligt. Skinkskivor och ostbitar liksom skaldjur plockas med händer och egna gafflar från serveringsfatet. Spad och sås på serveringsfaten kan glatt utnyttjas med de tidigare nämnda brödbitarna som doppas direkt i serveringsfaten och karotterna.

Servetter. Alla måltider serveras med bröd och servetter. Ingen idé att ställa en hushållsrulle på bordet, även om den står i ett trendigt designat ställ. Servetter är ett måste vid spanska måltider. Två eller tre rätter är också absolut nödvändiga när man har gäster. Kaffet serveras aldrig till efterrätten. Det kan vara enerverande på restauranger om man beställer kaffe och glass. Kaffet kommer absolut inte in på bordet innan glassen har dukats bort. Samma sak gäller tårta och andra sötsaker. Det enda som serveras till kaffet är vid vissa tillfällen kakor eller chokladbitar, i minimala mängder och när det inte är som dessert.

Truga alltid flera gånger om.

Att acceptera ett nej som svar är inte rätt. I spanska procedurer betyder inte nej att man absolut inte vill ha. Det är mer ett sätt att vara försynt. Truga om och om igen är alltid svaret på ett nej. Men inte en eller två gånger, trugandet fortsätter in i det oändliga. Om svaret fortfarande är nekande försöker man med att erbjuda andra varianter. Inget kaffe??!!! Vad sägs om en kopp te, en öl, en whiskey, lite vin, en smörgås….. Ta någonting!!  Ett glas vatten, dvs: un poco de agua, löser situationen om man verkligen inte är sugen på något annat.

Spanska seder är att alltid erbjuda gäster det bästa möjliga, det spelar ingen roll om det så är söndagsmiddagen som äts upp vid ett oväntat besök. Inbjudningar skall alltid vara storslagna enligt lokala och enormt generösa traditioner.

Den som bjuder låter sig alltid trugas in i det sista, gästerna trugar husmor, eller värden, som egentligen tackar nej för att försäkra sig om att alla blir belåtna innan att servera sig själv.

Rökning

Spanjorer röker ofta, mycket och överallt. Vanorna är väldigt olika i det fallet. För en spanjor betyder en förbudsskylt inte speciellt mycket. (Förbud är till för att brytas). I Spanien röks det vid matbordet, trots att nya tider sakta men säkert lär att rökning inte accepteras. Spanjorerna frågar oftast inte om de stör när de röker. Men den mest chockerande situationen för nykomlingar är när rökandet startar innan alla har ätit färdigt. Det är inte illa sett. Likaså frågas det ibland: Te importa si fumo?(Gör det dig något om jag röker?), ingen väntar sig ett nej som svar utan tänder cigaretten innan frågetecknet hann skrivas.

Många tror att om det inte finns askkoppar så syns det tydligt att rökning inte accepteras, det gäller inte spanjorer. Långt ifrån verkligheten. Om det inte finns askkoppar så är det en ursäkt som duger till att aska och fimpa i blomkrukor eller på golvet.

En stackars spansk rökare kan inte rå för att askkoppar inte har placerats ut strategiskt. På flygplatser förvånar sig vissa, under skyltarna som förbjuder rökning med hårda böter som straff är det inte ovanligt att se passagerare, vakter och poliser som röker och fimpar på golvet. Men det är klart, det fanns ju naturligtvis ingen askkopp i närheten. 

Nuförtiden är det förbjudet att röka på offentliga platser såsom banker, biografer, bussar, etc. Trots detta är det inte alls ovanligt att se bankens kassörska räkna sedlar med en ciggarett i mungipan och omringad av en tung rökridå bakom den skottsäkra rutan. Busschauffören röker utan tvekan, men det betyder inte att det är tillåtet att röka i bussen.

Hälsningar

Hälsa på spanjorer är en procedur som kräver praktik. I början är det lätt att misstaga sig.  Frågan: Que tal? Som ofta följer de vanliga hej och god dag kan översättas med svenska: Hur är det? Men inget utförligt svar väntas egentligen. Det behövs inget svar alls om frågan kommer från någon man träffar ofta. Att börja förklara alla detaljer om den senaste tiden är endast överflödigt och tråkar ut de som lyssnar. Man kan till och med svara med en ny fråga: Que tal? (Igen). Eller: Que pasa? (Utan översättning). Betydelsen är ordagrant: Vad händer? Men utan att något svar väntas, det är bara en procedur.

Pussar på kinderna ges mellan kvinnor, män och kvinnor och alltid till barn. Ibland pussas det också mellan män men det är inte vanligt. De flyktiga små kyssarna hörs mer än de känns, mer än pussar är det små kindknuffar.

Män kysser vanligtvis inte varandra utan skakar hand eller klappar varandra på ryggen.

Komplimanger sker nästan alltid i samband med pussandet. De som träffas dagligen pussar inte varandra i vanliga fall liksom personer man inte har vänskap med, förutom om det är en ny presentation genom någon man redan känner.

Svårt att smälta? Inte alls! Som sagt är Spanien gästvänligt, det är bara att slappna av och härma.