Det är då alla vackra färger och dräkter, som gnistrar i solljuset, visas för publiken som med stor spänning väntar med solfjädrar och näsdukar i eftermiddagsvärmen på att uppträdandet ska börja.

Matadoren har hjälp av sin "cuadrilla". Dvs. picadores, banderilleros och sin mozo de espadas, (liknande golfspelarens caddy).

Publiken har köpt biljetter med sol, skugga eller sol-skugga, till olika priser. Dyrast är skuggan och desto närmare arenans kant, desto dyrare.

Tjurfäktarens sällskap
Två "picadores", ridande medhjälpare som från hästryggen minskar tjurens krafter med sin lans för att överhuvudtaget möjliggöra kampen mellan människan och tjuren.

Två "Banderilleros", vars uppgift är att sticka små färgglada spjut under huden på tjurens rygg och med sina skynken prova tjurens kraft.

En "mozo de espadas", tjurfäktarens personliga assistent.

Tre "peones", medhjälpare som assisterar fäktningen och hjälper till med att underhålla tjuren när det behövs.

Paraden "El Paseillo" inleder tjurfäktningen. De tre tjurfäktarna med alla sina medarbetare marscherar in på arenan i sina galadräkter och hälsar på de så kallade myndigheterna, domaren med sällskap, och på publiken till den spanska musikens toner. Det som spelas heter "paso doble".

Sällskapet stannar upp framför domarens loge och hälsar respektfullt. Därefter byter matadorerna, vid planket, sina vackra guldbroderade paradskynken mot de rosa-gula som kommer att användas under den första delen av fäktningen. Tjurfäktningen består av olika "suertes", eller akter.

Den första akten - La suerte de la pica. 
Den ridande picadoren inträder på arenan för att minska den ilskna tjurens krafter. Tjuren, som oftast väger runt 500 kg., anfaller omedelbart den kraftiga, stora hästen som skyddas av madrasserade skynken och picadoren sticker sin lans i tjurens rygg, blodet ses för första gången under eftermiddagens evenemang och trumpeterna spelas.

När picadoren har avslutat sin uppgift mäts tjurens krafter av medhjälparna, om dessa krafter uppskattas vara lagom träder nästa del av fäktningen in, om inte måste "La Pica" göras än en gång.

La suerte de Las Banderillas.
"Los Banderilleros" stiger in på arenan och fäktar tjuren med sina skynken för att bedöma hur de bäst kan sätta "banderillas", de korta spjuten med hullingar i spetsen som sätts under tjurens tjocka rygg hud, utan att riskera att bli stångade.

När de har uppskattat tjurens beteende lockar de djuret att anfalla och sticker de pyntade spjuten i tjurens hud där de fastnar som om de vore grenar som växer på djurets rygg.

Proceduren är vacker att se, en man med bara de två små spjuten i händerna som kallar med rop på den stora besten utan rädsla och väntar in i det sista innan han söker skydd av planket eller medarbetarnas hjälp.

 

Den tredje delen av tjurfäktningen är "matadorens" uppträdande.
Sedan är det matadorens tur. Tjurfäktaren kallar tjuren om och om igen och den anfaller ofelbart, riskerna är tydliga vid första anblick, tjurfäktaren leker med döden och tjuren har ingen välmening i sig.

Många regler och traditioner styr matadorens beteende. Det är som om det vore en balett. Allt är förutsett, utom tjurens beteende. Där ligger spänningen. Döden är alltid närvarande. Tystnaden är total och tjurfäktaren pratar med besten som står framför honom. De bådas andetag kan höras, spänningen ligger i luften. Tjuren flåsar. Publiken är blixt stilla.

Matadoren byter det rosa och gula skynket mot ett rött och han ber presidenten om tillstånd att döda tjuren. Spjutet byts ut mot ett som ämnas speciellt till det.

Tillfället måste avvaktas, tjurens kroppshållning är viktig för att lyckas. Matadoren kallar på tjuren som anfaller. Då sticker han det långa spjutet på det rätta stället och tjuren faller.